Jag anser att bitcoin har en otrolig styrka i att det fyller sitt syfte i att säkra människors pengar och att det är en stabil bas att bygga på. Inom kryptovalutor rankas bitcoin högst i fråga om “Lindyeffekten”. Detta är ett begrepp som beskriver det faktum att saker som har funnits och överlevt längre än andra saker med största sannolikhet kommer att överleva längre än konkurrenterna. Sett från en investerares ögon betyder det att det är naturligt att investera i bitcoin jämfört med andra kryptovalutor eftersom bitcoin funnits längre och därför rimligtvis kommer att fortsätta finnas kvar efter att de har försvunnit.
Vi kan alla vara helt överens om att bitcoin inte är teknisk perfektion. För att ta ett enkelt exempel har den ’Diffuculty Adjustment Algorithm’ (DAA) som Satoshi Nakamoto skrev för att reglera miningsvårigheten för att blocken produceras med en snittid på 10 minuter ett klassisk off-by-one-fel. För att räkna ut hur långa perioderna av 2016 block är tar man skillnaden av tidsstämplarna från block 1 till 2016 men för nästa period räknar man från 2017 till 4032. Vän av ordning inser att man helt missar att ta med perioden mellan 2016 och 2017 i beräkningarna!
Kan bitcoin förbli bitcoin om man genomför ändringar?
Effekten av denna bugg är att det finns en så kallad ”time-warp”-attack möjlig för den med mycket hash-kraft att sänka svårigheten oproportionerligt, men den anses (med rätta!) vara såpass obskyr att den inte utgör något reellt hot. Eftersom Bitcoins DAA är en del av konsensus går det inte att laga detta problem med mindre än en så kallad ”hard fork” som kräver att alla nodoperatörer och SPV-walletanvändare synkroniserat uppdaterar sin mjukvara vid en specifik tidpunkt.
Eftersom det inte är någon speciell brådska så skulle man även kunna planera och förbereda för denna uppdatering flera år i förväg vilket löser utrullningsproblematiken då det är rimligt att anta att alla seriösa aktörer i detta konsensuskritiska nätverk uppdaterar sin mjukvara inom flera år och denna ändring rör knappast själva affärslogiken eller användargränssnittet för tjänsteleverantörer. ”Low impact” helt enkelt.
Många vill påstå att avsaknaden av central kontroll och koordination är anledningen till att något som ovan inte låter sig göras men det argumentet faller på att bitcoin har implementerat flertalet så kallade ”soft forks” under flera år under högst koordinerade kampanjer. Nej, den största anledningen till att inte ta till det vassa verktyget ”hard fork” är att det skadar Lindyeffekten och därmed trovärdigheten på ett sätt som undergräver bitcoins fundament. Om en ”hard fork” genomförs för ovan nämnda DAA-fix måste man fråga sig vad som är nästa sak som kan, bör eller ska ändras. Kan bitcoin förbli bitcoin om man genomför ändringar trots att ändringarna i sig anses objektivt tekniskt positiva?
Under åren har ännu bättre DAA:s tagits fram som snabbare svar på hashrate-svängningar för att producera 10-minutersblock och om en liten fix för att göra något lite bättre genomfördes väcks direkt frågan om en lite större fix för att göra något ännu lite bättre är lämpligt. Sanningen är att dagens DAA är ’good enough’ för att bitcoin ska kunna fortsätta vara bitcoin och kommer därför inte att ändras.
Betyder detta att bitcoin aldrig kommer att genomföra en ”hard fork”? Troligtvis inte men det finns ändå fall som kan vara värda att hålla i bakhuvudet. Låt säga att svagheter upptäcks som hotar själva kryptografiska säkerheten och på sikt kan medföra att en illasinnad hackare kan räkna fram en privat nyckel och stjäla någons bitcoin.
”Relativt nytt ämnesområde”
Detta kan kännas otroligt just nu men då måste man komma ihåg att denna typ av kryptografi är ett relativt nytt ämnesområde. Dessutom har användarna av bitcoin målsättningen att protokollet ska finnas i hundratals år, så tekniska framsteg av olika magnituder kommer att ske. I det hypotetiska fallet är det uppenbart att värdet på bitcoin sjunker mot noll om det tillåts att ske, och jag har svårt att tänka mig att någon motsätter sig en flytt till någon säkrare algoritm av ren överlevnadsinstinkt; med en ”hard fork” kan värdet eventuellt sjunka men utan kommer det definitivt att gå mot noll. Jag är högst osäker på hur det hade gått till rent praktiskt men i detta skräckscenario är snarare alla sätt bättre än att inte göra något.
Det jag vill peka på är att stödet för att genomföra en ”hard fork” givet en lösning på ett problem är ett spektrum: i ena änden finns lösningar med högt stöd såsom att ändra kärnalgoritmer för bitcoin vid överhängande hot om dess överlevnad och i andra änden lösningar helt utan stöd såsom att ändra DAA för att täppa till en harmlös bugg.
Hur är det med ”soft forks”, är de helt frivilliga att implementera? Tekniskt sett är det så men i realiteten är det en protokolländring som användarna måste förhålla sig till. Låt oss ta ett fånigt extremfall för att illustrera: En möjlig ”soft fork” hade kunnat vara att en användare endast får ange ett jämnt antal satoshis i varje transaktions-output. Alla gamla klienter kommer att kunna validera kedjan från första blocket och in i framtiden, vilket uppfyller kriteriet för att vara en ”soft fork”, men varje plånbok som ska göra en transaktion måste uppdateras och varje miner måste också känna till denna regel för att inte råka producera block som inte godtas av övriga nätverket pga numera felaktiga transaktioner. Att påstå att denna ändring är frivillig är svårt att göra med rent samvete.
LÄS ÄVEN: Så här gör du för att köpa bitcoin – på mindre än 3 minuter
”Samma implikationer”
Låt oss istället titta på ett riktigt exempel för lite nyans: Under 2017 aktiverades “Segwit” och med detta nytt adressformat och nya transaktionstyper. En av dessa är “P2WPKH” som kan ses som förbättring av den gamla utbredda och vanligaste transaktionstypen “P2PKH”. För att en användare ska kunna dra nytta av fördelarna, lägre avgifter och avsaknaden av “third party malleability”, så krävs det att både sändarens och mottagarens mjukvara har denna funktionalitet implementerad.
Om någon av parterna endast hanterar den nya och den andra endast den gamla typen så kan ej transaktionen genomföras och vi måste därför dras med kompatibilitets- och UX-problem under en överskådlig tid. Detta eftersom att helt ta bort den gamla funktionaliteten gör uppdateringen påtvingad för andra vilket var det som borde undviks med en ”soft fork”.
“Taproot” och “P2SH” är andra ”soft forks” med samma implikationer. Någon som implementerat en tjänst ovanpå bitcoin kommer möjligtvis behöva uppdatera denna för att fortsätta leverera sin tjänst eftersom användarna har anpassat sig till nya reglerna.
Vad vill jag ha sagt med detta? Det som gnager mig är varför många som identifierar sig som bitcoinmaximalister generellt sett är för ändringar i form av ”soft forks” men kategoriskt emot ”hard-forks” eftersom ”det inte är bitcoin”. Dessa personer var troligtvis maximalister före till exempel Taproot föreslogs och eftersom den ändringen i någon mening hämmar Lindyeffekten och gör bitcoin till ”något annat”, om än i väldigt liten mängd, så kan jag inte se hur man kan vara logiskt konsekvent om man tycker att bitcoin har blivit bättre.
Bitcoins främsta egenskap är att på ett säkert sätt låta användare spara och spendera pengar på ett censurresistent sätt utan att vara beroende av en tredjepart och där finns det ingen konkurrent som hotar i dagsläget. Borde inte ett oföränderligt protokoll öka denna säkerhet?
Jonas Lundqvist,
Bitcoinentusiast
Vill du skicka in en debattartikel till oss? Mejla den till info@trijo.co.
