De senaste månaderna har många av världens centralbanker höjt sina styrräntor för att försöka motverka den ökande inflationen. Denna penningpolitik är något som i stor utsträckning påverkar både börs- och kryptomarknaderna.
I våras klev Riksbanken över nollräntegränsen och den 20 september höjde banken styrräntan med en hel procentenhet – till 1,75 procentenheter. I början av november väntas ännu en höjning.
Kritik mot Riksbanken
Riksbanken har dock fått kritik för sin penningpolitik, bland annat för den långvariga minusränta som varit under 2010-talet.
Nu kommer ytterligare kritik – den här gången i form av en debattartikel i Dagens Industri från Fredrik N G Andersson, docent i nationalekonomi vid Lunds universitet och Lars Jonung, seniorprofessor i nationalekonomi vid Lunds universitet.
Summerar riksbankschefens 17 år på posten
Författarna till debattartikeln gör en första summering av Stefan Ingves 17 år som riksbankschef inför att han ska lämna sitt uppdrag vid årsskiftet.
De beskriver bland annat hur Riksbanken under hans första tid vid rodret bedrev en konventionell penningpolitik, men att något dramatiskt sedan inträffade.
”I samband med den snabba konjunkturuppgången 2014–15 inledde Riksbanken vad som Ingves själv har beskrivit som ett samhällsexperiment. Trots högkonjunktur infördes negativ styrränta för första gången i Riksbankens historia. Samtidigt köpte Riksbanken statsobligationer för hundratals miljarder kronor”, skriver författarna.
Fortsatte med sin expansiva penningpolitik
Riksbanken motiverade denna extremt expansiva penningpolitik med att konsumentprisinflationen (KPIF) låg under bankens mål på två procent, något som enligt författarna dock främst berodde på den lågkonjuktur efter den europeiska skuldkrisen som rådde i Europa vid tillfället.
”Prognoserna pekade på fortsatt goda tider. Ekonomin tog alltså ingen skada av den låga inflationen. Riksbanken fortsatte dock med sin expansiva politik genom hela högkonjunkturen 2015–19”, skriver man.
”Ingves experiment”
Konsekvenserna av Riksbankens penningpolitik blev att priser på bostäder ökade i takt med folks skuldsättning, men banken fortsatte med sin expansiva penningpolitik även efter coronapandemin, skriver författarna.
Slutsatsen som författarna drar är att Riksbanken tolkat inflationsmålet på två procent alldeles för hårt under 2010-talet, något som inte varit särskilt långsiktigt.
”Genom att ensidigt hålla fast vid inflationsmålet 2015 blev penningpolitiken kortsiktig snarare än långsiktig. Inflationsmålets övergripande roll att ge penningpolitiken långsiktig stadga ersattes av kortsiktiga hänsynstaganden. Problemen förvärrades av att Riksbankens modeller arbetar med korta tidshorisonter på två till tre år. De ignorerar i stort vad som kan komma att hända därefter. Vi vet från historien att en ekonomisk politik som kraftigt driver upp kredit- och penningmängden förr eller senare slår tillbaka mot samhällsekonomin”, skriver författarna och avslutar:
”Förhoppningsvis kan de dyrköpta lärdomarna av Ingves experiment ligga till grunden för en ny och mer långsiktig penningpolitik”.
